Tilde
Hon startade livet storartat min lilla Tilde. Som en raket flög hon ut medan himlen gnistrade av fyrverkerier utanför fönstret på årets allra sista dag 2005. Allt medan storasyster fridfullt sov hemma i sin spjälsäng helt ovetandes om det stora som hänt. Att föda barn nummer två var precis tvärtemot att föda barn nummer ett. Och lika lite liknade lillasyster Tilde sin syster. De må ha samma gener, men där slutar det. Där Jonna är frammåt, kaxig och stark är Tilde känsligare, försiktigare i sin framtoning och mer ödmjuk. Pratglädjen verkar dock ha gått i arv till dem bägge...
Om Jonnas första tid var tuff så liknar den ändå sommarlov i solen om man jämför med Tildes. Minnena från den här tiden erkänner jag med sorg är ganska bleka. Färgade av sömnbrist och maktlöshet. Under tre års tid sov barnet inte en enda hel natt. Jag var glad om hon vaknade två gånger, eller fyra, eller sex. Men förmågan att som förälder glömma det svåra och fokusera på det positiva är häpnadsväckande. För varje dag som går suddas den tuffa tiden ut allt mer och jag ser framför mig den mest underbara lilla flicka. Så kärleksfull, så sprudlande glad, så fantastiskt rolig att vara med. Och sover gör hon, som en ängel.
Att vara mamma till två är övermäkigt många gånger. Ett barn är ett barn men två genast många. Man är inte bara mamma till individerna utan även relationerna dem emellan. Tilde avgudar sin syster, som de allra flesta småsyskon gör. Men bråkar gör dom, som alla syskon gör. Att vara liten då är inte lätt alla gånger och stora tårar rullar inte sällan på Tildes kinder då syrran än en gång gått triumferande ur striden.
Kärleken till ett barn är alltid konstant och samtidigt lika stor till alla de barn man har. Den kan vara annorlunda, men alltid av samma storlek. Det finns ett otroligt utrymme i mitt hjärta för mitt första barn. Och ett precis lika omfångsrikt område på andra sidan för allra käraste minstingen. Jag har olika relationer till dem båda men jag kan på inga sätt känna mer eller starkare för den ena eller den andra.
