http://lillamy.nu LillaMys blogg
Men jag andas i alla fall. För en vecka sedan var de knappt. Nu har vi i alla fall vår efterlängtade snö. Fotograferingsplatsen är bokad och bättre och mer perfekt än jag någonsin vågat drömma om. Klänningen är klar, skorna köpa och smycken fixade. Jag har både gammalt, nytt, lånat och blått. Bordsplaceringen känns bra och vår vigselförättare är mer än underbar. De kära vännerna har svensexat och möhippat och står fortfarande vid vår sida och hjälper med allt de kan komma på.

Kanske kommer något gå fel. Troligtvis till och med. Men gör det det så gör det det. Om en vecka när vi skeppat över allt vi köpt, gjort och skrivit ut till festlokalen checkar jag ut från stress och fixande och lutar mig bakåt, får vackra naglar, äter, sover och kammar mitt långa Rapunzel-hår. That is it. Och som jag redan sagt, om allt annat skiter sig har jag i alla fall gått ner 5-10 kg och fått världens bästa, klokaste, snällaste, gosigaste och finaste man till min. Det kommer man långt med!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=701http://lillamy.nu/blog.php?id=701
Listorna är långa, tankarna ännu fler. För varje sak jag markerar i grönt tillkommer två i rött - på ett ungefär. Det är inte det ena eller det andra, det är både och. Samtidigt är det tänkt att det vanliga livet ska rulla som vanligt. Det ska jobbas, städas, tränas, pendlas, tvättas och handlas. Mitt bland födelsedagar, räkningar, borttappade strumpor och sjukdomar.

Jag hinner inte med - vi hinner inte med. Ändå är det bara att bryta ihop och gå vidare. Ibland tror jag vi är spritt galna som givit oss på den stora uppgiften att ordna vårt livs störta fest för precis alla vi känner. Kanske är vi det, på sitt sätt.

Ändå är det ju värt det, i slutändan. När svetten skrubbats bort, håret är långt, mannen är stilig och barnen tindrar. När vi står där framför de som betyder något och lovar det som betyder mest. När ljusen fladdrar, musiken är vacker och stunden stor är alla mödor bortblåsta. All stressen glömd. Alla problem lösta.

Kanske tvivlar jag ibland på om vi hinner. Om vi får till allt. Om det verkligen går att lösa alla problem. Men varje gång vi får ett litet andhål att släppa stressen en kort, kort sekund. Hålla om och krypa nära intill. Då vet jag att det är rätt, att vi gör rätt. Eftersom vi är rätt. Jag tvivlar på mina förmågor, på hans förmågor. Men jag tvivlar aldrig, aldrig på oss.

]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=700http://lillamy.nu/blog.php?id=700
Många gäster betyder dock givetvis många pengar. Stora slantar för en stor dag men slantar för vilka jag gärna avstår det mesta. Som till exempel julklappar. Jag och min husband to be tog alltså tidigt beslutet att i år hålla klapp-budgeten på lägsta möjliga nivå och helt utesluta gåvor till varandra. Små, symboliska presenter till få släkt och vänner och en någorlunda dämpad hög till flickebarnen fick räcka gott.

Men så kröp det då fram att karln trots allt införskaffat något med presentpapper till undertecknad. Bara något litet hävdade han och jag förmanade givetvis men hade ju ändock inget annat val än att med två rara ungar i släptåg ge mig ut i julhandeln. Och inte nog med det, han har ju den dåliga smaken att fylla år dagarna innan doppardan också så en gåva var tyvärr inte nog. Men litet skulle det ju vara, så var det sagt. Något han ändå behöver resonerade jag.

Vi hamnade på H&M jag och flickorna och tillsammans rotade vi bland strumpor och tröjor. Ett par långkalsonger med Stålmannen-tryck seglade snabbt upp som en favorit men rätt storlek stod ej att finna. Efter mycket och men slog vi dock till på en munkjacka, ett par mysbrallor och kalsonger med Southpark. Gjutet tänkte jag.

Födelsedagen förlöpte och två av gåvorna fick räckas fram. Sen vipps vart det julafton. I ett hårt paket av döljande kartong låg där ett par gråa, mjuka byxor och väntade på sin nya ägare. Det trängdes under granen med ett ohämmat berg av klappar till familjens två yngsta och så ett till. Ett som det stod My <3 på.

Mannen öppnade sin gåva och jag öppnade min. Sen blev det väldigt tyst. Jag som sällan mister talförmågan stod helt utan ord att yppa. I paketet fann jag en alldeles egen, ny, glänsande, Apple-märkt iPad. Till mig. Till bara mig. Som jag trånat och önskat. Men som jag aldrig, aldrig hade kunnat gissa. Aldrig någonsin.

Och här sitter jag nu och fingrar, knapprar, installerar och smeker ömt min nya padda. Jag tror hon kommer trivas här hos oss. Skulle hon känna sig ensam kan hon alltid söka tröst och stöd hos macbooken, vår time machine, iMacen eller de två iphånerna. Här är man i gott sällskap med ett äpple på ryggen. One big happy family.

Det är inte utan att jag hamnat i dålig dager dock. Även om han sitter här bredvid i sina nya byxor och verkar trivas rätt bra. Jag som lägger prestige i överraskningar och planerar presenter i månader får se mig slagen med hästlängder. Han står och jag faller. Respekt!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=699http://lillamy.nu/blog.php?id=699
Fast nu är den i alla fall här, julledigheten. Efter tre timmars sista ansträngning på jobbet är jag äntligen på väg hem till barnen med de tindrande ögonen, mannen med det tussiga håret och de randiga katterna som hoppas på varsin julräka. Huset är i skriande behov av städning. Julgranen lyser av sin frånvaro snarare än sina juleljus. Pepparkakorna är slut och julvörten vare sig bakad eller inhandlad. Klapparna står utan papper och det sista paketet med årets gåvor är fortfarande på Ica och väntar. Inga julkort är skickade. Men vad gör väl det, egentligen.

I morgon är det ändå julafton och på något sätt har allt det här löst sig då. Som saker ju alltid gör. I dagarna tre ska jag bara fokusera på familj, lugn och ro. Inte jobba. Inte pendla. Inte stressa. Inte oroa mig för bröllopsbestyr. Bara bara vara. Äta en clementin. Knäcka en nöt. Tända ett ljus. Tända två. Så får det bli.

]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=698http://lillamy.nu/blog.php?id=698
Nu har jag slutat med prenumerationerna. De där magasinen som huserar i lådan nu för tiden har jag inte bett om och jag hade hellre sett dem som levande träd än dammsamlare i pappersåtervinningen. Information får jag så det räcker ändå. Via tidningar och sociala medier tuggar jag mig igenom tusentals ord varje dag så det som åker med brevbäraren känns alltid lite yesterdays news så att säga.

I höst har jag istället roat mig med en ny sorts prenumeration. Den har gått ut på att plocka fram alla eventuella diagnoser man kan finna på fass.se, ta dem i min famn och utebli från jobbet i några dagar med diverse åkommor. Senast i raden nu två magsjukor inom loppet av en modig vecka. Slå det om ni kan!

Har nu skurat toaletten, kastat ett berg av olika tyger på i tvättkorgen (f.v.b. till minst 60°-program) och åter rest mig på nio men det är nästan så man gnuggar händerna av spänning inför vad som nu komma skall. Jag har ju faktiskt inte testat mässlingen än. Oj, vilken jul det kan bli av det! Speciellt som att luftvägarna inte alls är vad de varit sen en dryg månad.

Nä gnäll lönade sig inte. Inte det minsta. Så tji fick jag. Men gnällt har jag gjort hela helgen ändå. Misströstat, ynkat och uttalat vässade ord åt höger och vänster. För om det nu kvittar samma lika så känns det i alla fall bättre att tycka synd om sig själv för en stund och bara gräva ner sig i katastrofen.

Men My kommer åter. Som hon alltid gör. Och precis som julkorten alltid gör. De där jag lovar skicka till alla. Lovar och svär. Nästa år.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=697http://lillamy.nu/blog.php?id=697
Varje torsdag och lördag skötte jag efter några års harvande och trånande min älskade Pysen. Pysen var en lagom stor, lagom tjock häst av mindre typ. Född 1979, okänd härstamning. Hans färg var skäck, stora vita och bruna fält markant avskilda. Manen låg och två håll, det vita år höger och det bruna åt vänster.

Under många år spenderade jag varje lördag i stallet och minst en veckodagskväll därutöver. Den mörka höstvägen cyklade jag ensam eller i sällskap med min vän Karin. Väl framme i värmen och doften av färskt hö kände jag mig hemma. Sport var aldrig min grej och de försök jag gjorde (sånär som en relativt ok insats på badminton-planen) gick väl sådär. Men på hästryggen fann jag min plats.

På somrarna var årets höjdpunkt det efterlängtade ridlägret. En hel vecka av ridning, stall, hästvänner och sommar på allra bästa sätt. En liten stund av känslan att få ha en egen häst att rå om.

Idag är verkligheten en annan. Tiden eller ekonomin att hänga i stallet som vuxen finns inte och i ärlighetens namn har jag nog åren i en sandad manege bakom mig. Lektioner i all ära men nu njuter jag mer av några få tillfällen på hästryggen utanför inrutade mönster, c-volten och vänd snett igenom. De chanser jag får att rida utomhus i skogen tar jag dock gärna och känslan kommer så fort, så lätt tillbaka när jag åter sitter där i sadeln. Trots att det är länge mellan gångerna så sitter det där. En gång hästtjej - alltid hästtjej, kanske.

Nej lektionernas tid är över men lyckan att få känna hästens mule under min hand eller stå bredvid den där hästhalsen och sniffa in underbar hästlukt får jag äntligen chansen att uppleva igen. Båda flickorna har, kanske tillfälligt, anammat ridningens tjusning och sitter med glädje upp på varsin ponny de söndagar de är hos mig. Det är med stolta moders-ögon jag ser dem sitta, styra och sakta ta till sig konsten att bli ett med en häst.

Hur länge det varar får vi väl se. Kanske blir de hästflickor och jag ponnymamma, kanske inte. Men jag njuter så länge jag kan. Ser framför mig hur vi alla tre tillsammans kan galoppera över fälten och trava riktigt fort uppför en sluttning en dag. De får givetvis välja själva men visst håller jag en tumme, eller två.

]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=696http://lillamy.nu/blog.php?id=696
Men jag. Jag har nog inte varit så här mycket risig och rosslig sen kalla kriget. Eller i alla fall inte sen Tidde var bebisplutt med sömnkaos, sjukdomsrekord och en ständig elva i näsan som vardagsmat. Jag som aldrig tar sjukdagar från jobbet är nog uppe i cirka fyra st med full frånvaro. Jag får säga att jag haft roligare. Och inte ger det sig heller. Jag gick ut stenhårt med migrän-anfallet from hell i slutet av oktober. Sen ökade jag med jordens märkligaste förkylning som fortfarande är lika underlig om än bättre än på sin down peak. Precis nyss slog jag till på en elak magsjuka som nu mest gått över i noll matlust, ont i magen och ett icke kärt återseende av migränen. Dock i mildare variant än sist, det ska erkännas.

Ja jag börjar faktiskt misströsta. Träningen går helt åt helskotta, en del som förut gick helt grymt bra. Kom i väg på olika varianter minst tre gånger i veckan och det var både kul och inspirerande. Just nu ligger all fysisk aktivitet nere som mail-server på Loopia. Jag har precis ingen energi i kroppen och har inte hade sen miffo-förkylningen kramade om mig och krampaktigt vägrar släppa.

Ja vad gör man. Jublar att det inte är februari eller grinar över förlorad inkomst som vi verkligen inte har råd med? Bryter ihop eller gaskar upp sig? Ignorerar eller ja, vad? Jag vill vara som vanligt igen. Träna, va energisk, skutta runt med mitt fulla schema och le lyckligt. Men jag orkar inte. Någon har tagit skuttet ifrån mig.

Sablar. ]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=695http://lillamy.nu/blog.php?id=695
När snövintrarna kom i par, om än bara ett par, vande vi oss lätt. Förvisso vid kaos i pendeltrafiken och på vägarna men också vid det ljusa, vackra, slaskbefriade och lagom kalla. Vi förträngde snabbt vintermånader med piskande regn, sandiga isklumpar som en gång var snö och skitiga tassar som dar in allt sandbilen spred ut om morgnarna.

Nu verkar vi vara åter på klassisk svensk vinter anno 1990- och 2000-tal. Knappt en flinga har vi skådat i huvudstaden och de få som singlat har gjort det drypande våta och utan förmåga att överleva mer än någon timme efter landning på jorden. Inte en gubbe har vi byggt. Inte en pulkafärd har vi åkt och inte den minsta snöängel har skådats bakom husen. Hade jag varit ute i god tid för att fixa årets julkort hade jag måst måla dit snön i Photoshop.

Egentligen är det inte direkt så jag misströstar. Kyla är i min bok ingen höjdare och jag välkomnar var elräkning som inte visar siffror i förra årets kaliber. Vi har haft möjlighet att cykla till skola och pendeltåg ända till denna vecka vilket på samma vis får Jet-räkningen att verka futtig och tunn. Utomhus slipper man både mössa och täckbyxor och att gnugga liv i låren efter språngmatch till en buss till ett tåg som ändå inte kommer.

Men just i år var det ju tänkt att vintern skulle vara vit och landskapet vackert som en tavla. Just den här vintern hade jag tänkt mig så och på många vis förutsatt med exakt bara två Stockholms-vintrar i minnet. Vinterbröllop i slask och regn får en helt annan stuns än dito med kristallklar luft, solens strålar genom frostiga grenar och vida landskap i vitt vitt vitt. Ja det var ju beställt och klart.

Så därför hoppas jag att kung Bore hör min bön. Jag kan hålla mig ända till första februari om det är så. Men just där och just då vill jag lämna in en önskan om de allra vackraste av vinterdagar. Jag skall inga andra julklappar hava jämte denna. Tack för mig.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=694http://lillamy.nu/blog.php?id=694» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=693http://lillamy.nu/blog.php?id=693
Få har sett lika många Betnér-klipp på Youtube som jag. Få har hört varje enskild podcast där hans namn nämns som står att uppbringa på Itunes. Inte bara Bandit-poddsen som förgyllt mina tisdagar ända sedan tidigt i våras utan även hans co-podcast med vapendragarna Sandklef och Krohnman samt andra mer eller mindre välproddade småprogram med Betnér som gäst någon form. Finns det ett klubbgig så är jag där. Jag följer på Twitter, gillar på Facebook, läser hans blogg och har appen i telefonen. Ja, jag tror ni fattar.

Gårdagskvällen höll för den inbitne fantasten en hel del använt material. Något Betnér själv långt ifrån förnekar. Han testar skämten i de kanaler han har och sätter sedan ihop en landsomfattande turné av godbitarna. Men humor ska ses live och blandningen av skämt jag hört, de som fått en ny skruv och helt nytt material var trots allt strålande.

Han är skarp, påläst, självsäker, retoriskt strålande och måste ha minne som en gammal märr. Jag förstår att han övat in rubbet, i princip. Men det låter inte så. Det är som att allt bara kommer från ingenstans och övergångarna mellan a och b flyter smärtfritt med ett enkelt: Jo så var det ju den här grejen med...

Betnér är inte ramla-på-rumpan-humor som jag brukar säga. Satiren över det tragikomiska i vårt samhälle, debatten med rasister, kreationister och vanliga låtsas-bryr-mig-Svenssons och påvisande om brist på sunt förnuft omkring oss kanske inte framkallar magsmärtor och träningsvärk i käkmuskeln. Men de nyper till precis på rätt ställe. Precis där det tar som mest.

Och visst skrattar man. När han rabblar igenom hela storyn med avatar-byten på sociala nätverk i ett konstlat sätt att visa hur man stödjer än det ena än det andra så ligger i alla fall jag dubbelvikt. För att inte tala om hans (läs: Birros) privata lilla fejd med Markus Birro. Då pratar vi humor!

Så ja, det blir fem pluppar. Såklart. Som alltid. Men lita hellre på någon annan när det gäller betyget. Någon som inte är partisk Magnus Betnér-partist!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=692http://lillamy.nu/blog.php?id=692
Fast sen funderar jag redan en hel del om nästa riksdagsval. För en gångs skull är jag ute i god tid kan man tycka. Men med nya ansikten, kriser och skandaler inom politiken blir man hela tiden påmind om att förändringens vindar blåser. Socialdemokraterna är på väg att bli ett av alla andra partier även om det ännu inte gått upp för dem att de stora glansdagarna nog är förbi.

Alliansen verkar ha ett stort stöd men både C och KD har brottats med sjunkande väljarsiffror senaste tiden. Kanske kan Annie-effekten avhjälpa Centerns fall och vända kurvan uppåt? Jag tror folk tycker om förnyelse i form av unga, glada politiker som vågar sticka ut hakan, utnyttjar nya tekniker för att nå ut och blir omslag till Veckorevyn.

Kan nog bli knivigare för Odell att skapa gröna siffror (eller gud förbjude Birro!), om han nu tar över i KD. Känns inte direkt som en förnyelse om man säger. Fast Hägglund blir väl kvar även om han känns mer än lovligt passé vid det här laget. Tröttast i debatten utan konkurrens. Frågan är ju vad som händer om KD inte lyckas svettas sig förbi 4%-spärren och hamnar utanför riksdagen?

Moderaterna tuffar onekligen på som tåget och min gissning är att de röjer nya framgångar vad det lider då arbetslinjen blir allt viktigare nu när konjunkturen vänder neråt. De må vara ett högerparti men avsevärt mer socialistiskt än sina vänner på samma sida i många andra länder.

På den röda sidan lär det som sagt vara rätt marigt att vaska framtidstro på Sosse-möten. Juholt-effekten har väl så att säga fått motsatt verkan och att mannen sitter kvar är för mig en gåta. Han kan tydligen inte bli avsatt utan måste själv trampa åt sidan vilket han självgott nog inte gör. Personligen har jag haft svårt för karln från början. Är väl inte direkt en S-sympatisör förvisso men tycker ändå Sahlin var en skarp kniv. Ett klart nerköp med mustachen alltså. 2010 var historiskt dåligt för S. Vågar man gissa att 2014 blir ännu värre? Första gången i modern tid man inte blir största parti?

MP har ju vältrat sig i framgång de senaste åren och i princip ökat i varje val de deltagit i. Måste säga att jag saknar Maria Wetterstrand men tror ändå att Romson och Fridolin gör vad de ska och kammar hem en hel del röster även nästa gång. Den brutna pakten med S & V tror jag för dem ytterligare framåt. Att de nu officiellt öppnar upp för möjligheten att samarbeta med andra sidan välkomnar jag med öppna armar.

Vad gäller V så har de väl aldrig riktigt varit vad de var med Schyman. Säga vad man vill om hennes åsikter men kvinnan har det politiska huvudet på skaft i alla fall. Trots diverse personliga problem med både ekonomi och annat. Ohly har vuxit i mina ögon men han är helt enkelt inte Schyman och nu är de dags för ännu ett skifte. Ett jag tror behövs för att skaka liv i vänstern, frågan är bara av vem. Klart avgörande inför nästa val då V liksom KD och C ligger risigt till i mätningar just nu.

Sen har vi ju resten. Framför allt de sm med Jimmie i spetsen och gamla BSB-sympatisörer som en svans efter traskade rakt in i riksdagen. Jag erkänner att jag våndas nästa val. Ett klassiskt missnöjesparti som stödjer var och varannan tes på att folk ju ändå tycker som dem hemma i vardagsrummet. Spelar ingen roll hur mycket de räknar fel, tänker galet, tappar förtroendevalda och skriver om sitt partiprogram. De kommer ändå få röster. Av de som är arga, känner sig svikna och trivs med att sätt sig tvärsemot samhället. 5,7% är illa nog, men jag tror det blir värre. Frågan är bara vad som händer då?

Det är nästan tre år kvar men jag tror det blir en oerhört händelserik politisk tid. Börskris, arabisk vår, eurokrasch, en uppsjö av nya, hungriga partiledare och en miljödebatt i full blom påverkar oss alla. Idag mycket mer än tidigare då nyheterna kommer oss allt närmare. Snart i var människas innerficka.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=691http://lillamy.nu/blog.php?id=691
]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=690http://lillamy.nu/blog.php?id=690» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=689http://lillamy.nu/blog.php?id=689
Allt eftersom åren gått och min mer skeptiska sida utvecklats har jag dock sett mer och mer negativt på religion i allmänhet och fundamentalism i synnerhet. Samtidigt har jag funderat på vad man är istället, om man nu anser det mesta som är för bra för att vara sant förmodligen också är det. Jag har inget jättebehov att sätta ord på mig själv och placera mig i ett fack men samtidigt har jag ju en stark tro på motsatsen till alla traditionella religioner.

Ja jag kallar det tro. Inte en tro i ordets vanliga bemärkelse där det finns böcker som förmanar, gudar som bestämmer, hattar på sned och mat som inte får ätas. Utan en tro på att man inte måste finna alla svar. Eller att svaren faktiskt inte är så märkvärdiga som vissa yrkar på. Jag kan knappast hävda att jag vet. Det är ju så att jag kan ha fel och alla kristna rätt. Eller alla muslimer. Eller ve och fasa scientologerna! Därför är min tro, om än på egentligen ingenting, också en tro.

Det kanske är tråkigt att inte tro på himmel och helvete. Att det inte finns någon outgrundlig mening med våra liv. Att ingen dömer våra handlingar och belönar de goda. Men jag tycker inte det. Istället tycker jag det är underligt att vi måste finna så många krav och moraliska regler som inskränker, förminskar och förmanar.

I religionens namn finns för mycket ont. För mycket hat. För mycket fientlighet och sinnen som inte är beredda att öppnas. Jag blir också väldigt illa berörd av de som tar sig friheten att plocka precis de russinen ur kakan som passar in i deras livsbild och skippar resten. Religioner kan snurras till och vändas på för att främja allas önskan. I religionens namn kan man hävda, döda, utöva osannolik makt och vägra ta en debatt eller förklara.

Det bara är så. Världens vidrigaste fras. Inte för att det och det eller på grund av det här och det här utan icke underbyggt, icke emotsagt och helt utan svar. Bara för att.

Nej gud finns nog inte. Tror jag och många humanister med mig. Fortsatt tror vi på ett samhälle där alla samfund får verka vid sidan av stat och kommun på lika villkor oavsett storlek och tradition. Jag tror inte på gudar och profeter, men jag tror på människor som tror på dem!]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=688http://lillamy.nu/blog.php?id=688» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=687http://lillamy.nu/blog.php?id=687
98% av sidan är öppen för alla. Den lilla delen som kräver inloggning finns enbart för bjudna gäster. Så var så goda: Titta runt, rätta stavfel och kom med en litet hejarop vet jag!

» Durre <3 My]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=686http://lillamy.nu/blog.php?id=686
Enkelhetens recept:

50 g. mjölkchoklad
50 g. mörk choklad
2 dl vispgrädde
2 äggulor

Hemlisar:

Kombon mörk och ljus choklad är oslagbar. Lagom sött, lagom chokladigt. Marabou duger fint som mjölkchoklad. Ta gärna 70%-ig, fin choklad till andra halvan.

Low carb-choklad fungerar precis lika bra! Jag använder mjölkchoklad från Carbzone. (1 g. kolhydrater/100g.) och Mörk sockerfri choklad från Cloetta.

Smält chokladen (micro) i den bunken du ska laga moussen i. Vakta den väl! Allt måste vara väl smält, men inte så den blir grynig.

Vispa grädden lätt. Väldigt lätt. Annars blir moussen för fast! Klart läge att prova sig fram.

När chokladen är helt flytande och varm, blanda hastigt ner äggulor med en slickepott. Klart bra grej om man förberett gulorna innan.

Skynda därefter att få ner några matskedar lättvispad grädde och blanda omsorgsfullt med slickepotten.

Fortsätt skeda ner mer och mer grädde och blanda allt efter som.

Häll upp i muggar och ställ i kylen.

Eureka!
]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=685http://lillamy.nu/blog.php?id=685
Jag kollar Facebook och Twitter innan jag kliver upp på morgonen. Jag checkar läget en gång till medan jag äter frukost. På tåget till jobbet är jag där. På rasten. På lunchen. På kvällen.

Med mobilen i fickan är det nära, så nära att uppdatera sig. Finna det senaste. Läsa allt, veta allt, allt om alla. Följa det evigt strilande flödet av meningsutbyten, bilder på barnen, länkar till nyheter och meningslösa skeenden. En salig blandning av världen nära och och världen långt borta.

Det är nästan så det händer på Twitter innan det hänt på riktigt. Finns det inte på Facebook så finns det knappt. Finns man knappt. Jag har otroligt svårt att hänga i kontakten med de som inte är där, finns där, uppdaterar där.

Sunt eller inte, normalt eller ej. Jag finns på nätet, därför är jag. Min blogg, min status, min update - alla är de saker jag definierar mig i. Utan det är jag säker på att jag skulle känna tomhet. Social saknad.

Ändå vet jag att det inte är verkligheten. Det är en god bit av verkligheten men en vinklad sådan och en del av den man väljer att visa utåt. Nätet är inget parallellt universum bredvid vårt. Det är absolut en stor del därav men ingalunda ger det hela bilden. Därför kan jag aldrig byta det mot att möta människor på riktigt. Ansikte mot ansikte. Krama, närvara, dela i verkliga livet.

Men beroende det är jag. Å det grövsta.]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=684http://lillamy.nu/blog.php?id=684
Under åren har jag slängt mig än åt höger än åt vänster. Med förmån för det senare under unga år, som sig bör. Och tvärtom när åldern stigit, livserfarenheten ökat och verkligheten kommit ikapp. Det var väl det där med hjärna och hjärta antar jag.

Idag ser jag mig som liberal. Humanist. Skeptisk. Realist. Bara inte någon särskild partist. Valår är svårår för mig. Då måste man välja, hur lite man än kan. Valet är viktigt, totalt avgörande, som jag skrivit om förut. Inte bara en rättighet utan minst lika mycket en skyldighet.

Kanske ska man starta något eget. Har hört att man inte kan gå in direkt som vilde och bara köra sitt eget race. Lite synd, det hade nog passat mig. Men det är inte så man gör, så det fungerar. Tyvärr blir det väl svårt att få några mandat med My-partiet. Man gör nog bättre i att finna en väg bland de etablerade partierna. Acceptera att inget stämmer fullt ut och ta det bästa som går att uppbringa. Sen får man väl byta om man så måste.

Jag menar, kan Petzäll så kan väl jag?]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=683http://lillamy.nu/blog.php?id=683» LillaMy.nu]]>http://lillamy.nu/blog.php?id=682http://lillamy.nu/blog.php?id=682