Jonna
Jonna min förstfödda. Min envisa, smarta, skrivglada, pyssliga,, tänkande, bästa Jonna. Född på vårens första dag i Mars 2004 efter många timmars våndor. Hon kom, och sedan var ingenting längre sig likt. Vi hade en tuff start men bortom regnet fanns solsken och en tillvaro jag kom att älska - och älskar. Att vara mamma till Jonna är det allra svåraste och allra bästa jag gjort och gör. Hon har infriat alla mina önskningar, våndor, drömmar och lite därtill.
När Jonna var blott några månader gammal fick vi höra att hon var bestämd. När hon var ett och ett halvt år grävde hon kavat med spaden i förskolans sandlåda med 14 gråtande barn omkring sig som skolades in samtidigt. Under åren som passerat har jag upplevt stolthet bortom rimliga gränser likväl som maktlöshet över det jag inte trodde var möjligt. Jonna syns och märks. Där Jonna är vill andra barn vara. Jonna tänker och argumenterar och ger sig inte förrän hon kämpat sig blå. Hon spyr galla över allt och alla som kommer i hennes väg för att nästa sekund hänga mamma om halsen och älska mer innerligt än någonsin. Hon uttrycker ömhet och besitter en kommunikativ förmåga långt över sin åldersrelaterade kompetens. Men den är inte lättköpt.
Det finns inte en dag sedan den 15:e mars 2004 som jag inte reflekterat över och tänkt på min äldsta dotter. Som jag inte konfunderats över hur livet förändrats sedan hon blev en del därav. Att bli mamma tidigt, även om allt är relativt, är något jag aldrig ångrat. Livet är svårare med barn. Mer komplicerat. Lite omständigare. Och alldeles, alldeles underbart.
