Tankar
Vid liv - men inte här
2012-01-26
Nix, jag är inte här. Jag är knappt med överhuvudtaget. Jag läser inte din blogg och uppdaterar inte min. Jag följer inte nyheterna. Jag har inte hört Obamas tal. Jag har inte twittrat på en halv evighet och mina korta tilltag på Facebook handlar bara och enbart om mitt kompletta Bridezilla-mode. Jag inser och erkänner, nu GÅR det inte att tänka på något annat - alls.
Men jag andas i alla fall. För en vecka sedan var de knappt. Nu har vi i alla fall vår efterlängtade snö. Fotograferingsplatsen är bokad och bättre och mer perfekt än jag någonsin vågat drömma om. Klänningen är klar, skorna köpa och smycken fixade. Jag har både gammalt, nytt, lånat och blått. Bordsplaceringen känns bra och vår vigselförättare är mer än underbar. De kära vännerna har svensexat och möhippat och står fortfarande vid vår sida och hjälper med allt de kan komma på.
Kanske kommer något gå fel. Troligtvis till och med. Men gör det det så gör det det. Om en vecka när vi skeppat över allt vi köpt, gjort och skrivit ut till festlokalen checkar jag ut från stress och fixande och lutar mig bakåt, får vackra naglar, äter, sover och kammar mitt långa Rapunzel-hår. That is it. Och som jag redan sagt, om allt annat skiter sig har jag i alla fall gått ner 5-10 kg och fått världens bästa, klokaste, snällaste, gosigaste och finaste man till min. Det kommer man långt med!
Dela med dig av My. Dubbel glädje!
Så. stressad.
2012-01-04
Bloggare bloggar om året som gått, personer som dött, historiska händelser som skett, privata glädjeämnen och sorger. Den här bloggaren bloggar inte alls, hon stressar. Hon mailar, funderar, skriver, tänker, planerar, köper, tänker om, ringer och tänker nytt igen. Det är bilar som ska bokas, florister som ska kontaktas, ord som ska graveras och strumpbyxor som ska matchas.
Listorna är långa, tankarna ännu fler. För varje sak jag markerar i grönt tillkommer två i rött - på ett ungefär. Det är inte det ena eller det andra, det är både och. Samtidigt är det tänkt att det vanliga livet ska rulla som vanligt. Det ska jobbas, städas, tränas, pendlas, tvättas och handlas. Mitt bland födelsedagar, räkningar, borttappade strumpor och sjukdomar.
Jag hinner inte med - vi hinner inte med. Ändå är det bara att bryta ihop och gå vidare. Ibland tror jag vi är spritt galna som givit oss på den stora uppgiften att ordna vårt livs störta fest för precis alla vi känner. Kanske är vi det, på sitt sätt.
Ändå är det ju värt det, i slutändan. När svetten skrubbats bort, håret är långt, mannen är stilig och barnen tindrar. När vi står där framför de som betyder något och lovar det som betyder mest. När ljusen fladdrar, musiken är vacker och stunden stor är alla mödor bortblåsta. All stressen glömd. Alla problem lösta.
Kanske tvivlar jag ibland på om vi hinner. Om vi får till allt. Om det verkligen går att lösa alla problem. Men varje gång vi får ett litet andhål att släppa stressen en kort, kort sekund. Hålla om och krypa nära intill. Då vet jag att det är rätt, att vi gör rätt. Eftersom vi är rätt. Jag tvivlar på mina förmågor, på hans förmågor. Men jag tvivlar aldrig, aldrig på oss.
Dela med dig av My. Dubbel glädje!
Jag och min padda
2011-12-26
Då vi med skräckblandad förtjusning under december månad sett gästlistan för bröllopet stiga och modigt spränga hundra-vallen är det med stor ödmjukhet vi fått inse hur många kära vänner och släktingar vi har. Jag har alltid önskat mig en stor fest och nu får jag den, med råge till och med. Jag är ärad, nervös och väldigt glad!
Många gäster betyder dock givetvis många pengar. Stora slantar för en stor dag men slantar för vilka jag gärna avstår det mesta. Som till exempel julklappar. Jag och min husband to be tog alltså tidigt beslutet att i år hålla klapp-budgeten på lägsta möjliga nivå och helt utesluta gåvor till varandra. Små, symboliska presenter till få släkt och vänner och en någorlunda dämpad hög till flickebarnen fick räcka gott.
Men så kröp det då fram att karln trots allt införskaffat något med presentpapper till undertecknad. Bara något litet hävdade han och jag förmanade givetvis men hade ju ändock inget annat val än att med två rara ungar i släptåg ge mig ut i julhandeln. Och inte nog med det, han har ju den dåliga smaken att fylla år dagarna innan doppardan också så en gåva var tyvärr inte nog. Men litet skulle det ju vara, så var det sagt. Något han ändå behöver resonerade jag.
Vi hamnade på H&M jag och flickorna och tillsammans rotade vi bland strumpor och tröjor. Ett par långkalsonger med Stålmannen-tryck seglade snabbt upp som en favorit men rätt storlek stod ej att finna. Efter mycket och men slog vi dock till på en munkjacka, ett par mysbrallor och kalsonger med Southpark. Gjutet tänkte jag.
Födelsedagen förlöpte och två av gåvorna fick räckas fram. Sen vipps vart det julafton. I ett hårt paket av döljande kartong låg där ett par gråa, mjuka byxor och väntade på sin nya ägare. Det trängdes under granen med ett ohämmat berg av klappar till familjens två yngsta och så ett till. Ett som det stod My <3 på.
Mannen öppnade sin gåva och jag öppnade min. Sen blev det väldigt tyst. Jag som sällan mister talförmågan stod helt utan ord att yppa. I paketet fann jag en alldeles egen, ny, glänsande, Apple-märkt iPad. Till mig. Till bara mig. Som jag trånat och önskat. Men som jag aldrig, aldrig hade kunnat gissa. Aldrig någonsin.
Och här sitter jag nu och fingrar, knapprar, installerar och smeker ömt min nya padda. Jag tror hon kommer trivas här hos oss. Skulle hon känna sig ensam kan hon alltid söka tröst och stöd hos macbooken, vår time machine, iMacen eller de två iphånerna. Här är man i gott sällskap med ett äpple på ryggen. One big happy family.
Det är inte utan att jag hamnat i dålig dager dock. Även om han sitter här bredvid i sina nya byxor och verkar trivas rätt bra. Jag som lägger prestige i överraskningar och planerar presenter i månader får se mig slagen med hästlängder. Han står och jag faller. Respekt!
Dela med dig av My. Dubbel glädje!
Jul hemma
2011-12-23
Jul blir det som bekant vart år och så även detta, även om placeringen i kalendern rent ledighetsmässigt inte ger många minuter över att hinna landa i den förvissningen. För den som redan ligger back på tid och har en skuld till tim-guden på ett par veckor allra minst så är det minst sagt olägligt. Jag hade behövt mig ett redigt jullov. Flera dagar i sträck att varva ner, stressa ner och andas in andas ut.
Fast nu är den i alla fall här, julledigheten. Efter tre timmars sista ansträngning på jobbet är jag äntligen på väg hem till barnen med de tindrande ögonen, mannen med det tussiga håret och de randiga katterna som hoppas på varsin julräka. Huset är i skriande behov av städning. Julgranen lyser av sin frånvaro snarare än sina juleljus. Pepparkakorna är slut och julvörten vare sig bakad eller inhandlad. Klapparna står utan papper och det sista paketet med årets gåvor är fortfarande på Ica och väntar. Inga julkort är skickade. Men vad gör väl det, egentligen.
I morgon är det ändå julafton och på något sätt har allt det här löst sig då. Som saker ju alltid gör. I dagarna tre ska jag bara fokusera på familj, lugn och ro. Inte jobba. Inte pendla. Inte stressa. Inte oroa mig för bröllopsbestyr. Bara bara vara. Äta en clementin. Knäcka en nöt. Tända ett ljus. Tända två. Så får det bli.
Dela med dig av My. Dubbel glädje!
Prenumerera
2011-12-19
När jag var liten prenumererade jag en hel del. Det gjorde man då. Vad annars skulle man läsa om man inte hade Bamse, Kamratposten, Min Häst och Frida? Ja, objekten iförda den vita klisterlappen med mitt namn och adress varierade med åren men alltid var det något, ofta några, magasin som damp ner i brevlådan. Som den tidens Google Reader kan man säga. Men lite mindre frekvent uppdaterat. På gott och ont.
Nu har jag slutat med prenumerationerna. De där magasinen som huserar i lådan nu för tiden har jag inte bett om och jag hade hellre sett dem som levande träd än dammsamlare i pappersåtervinningen. Information får jag så det räcker ändå. Via tidningar och sociala medier tuggar jag mig igenom tusentals ord varje dag så det som åker med brevbäraren känns alltid lite yesterdays news så att säga.
I höst har jag istället roat mig med en ny sorts prenumeration. Den har gått ut på att plocka fram alla eventuella diagnoser man kan finna på fass.se, ta dem i min famn och utebli från jobbet i några dagar med diverse åkommor. Senast i raden nu två magsjukor inom loppet av en modig vecka. Slå det om ni kan!
Har nu skurat toaletten, kastat ett berg av olika tyger på i tvättkorgen (f.v.b. till minst 60°-program) och åter rest mig på nio men det är nästan så man gnuggar händerna av spänning inför vad som nu komma skall. Jag har ju faktiskt inte testat mässlingen än. Oj, vilken jul det kan bli av det! Speciellt som att luftvägarna inte alls är vad de varit sen en dryg månad.
Nä gnäll lönade sig inte. Inte det minsta. Så tji fick jag. Men gnällt har jag gjort hela helgen ändå. Misströstat, ynkat och uttalat vässade ord åt höger och vänster. För om det nu kvittar samma lika så känns det i alla fall bättre att tycka synd om sig själv för en stund och bara gräva ner sig i katastrofen.
Men My kommer åter. Som hon alltid gör. Och precis som julkorten alltid gör. De där jag lovar skicka till alla. Lovar och svär. Nästa år.
Dela med dig av My. Dubbel glädje!
